Det här inlägget är inte lätt skrivet. Länge har jag haft rubriken i tankarna, men anledningen till varför jag inte stannade på den gröna ön som jag innan flytten skröt så mycket om, är inte lätt att sätta ord på. Det fanns så många faktorer som var med i spelet och många av dem kommer jag troligtvis inte ens nämna här. Alla jag pratat med sedan jag kommit hem har frågat mig varför, men är att jag inte vet varför. Eller jo, det gör jag kanske... Helt ärligt tror jag det handlar om en känsla. Den känslan du får när du tänker på ditt hem. När du blir helt varm i kroppen och inte kan göra något annat än att le, för du kan inte tänka dig att du kunde vara lyckligare någon annanstans.
 
Året på Irland har lärt mig att mitt hem är Finland. Inte en viss stad eller ett visst ställe utan Finland som land. Jag är lyckligare här än någon annanstans i världen. När jag träffade mina irländska studiekompisar igen efter att ha flyttat hem, märkte jag att det här med att ett land är ens hem inte var något självklart. En del trodde det var min familj jag saknat när jag var på Irland, något som jag också antog var en av orsakerna till att jag vantrivdes, andra hade antagit att det var min hemstad Åbo. När de då hörde att jag nu bor 6 timmars bilfärd hemifrån, på Irland tar det 4 timmar att köra från kust till kust, blev de förbryllade och undrade hur jag klarade mig utan min familj. Men det var inte fysisk kontakt med min familj jag saknade, det var möjligheten att kunna ringa dem när som helst utan att behöva tänka på telefonavgifter och tidszoner. Något som var rent ut sagt omöjligt med det vansinniga schema jag hade förra året.
 
 
På college var vi tvugna att skriva in oss varje dag och vara närvarande mellan kl. 10-17 varje vardag, oberoende om vi hade undervisning eller inte. Som om inte det var nog förväntades vi dessutom utföra ännu mera arbete också utanför skolan. Jag satt alltså ofta i skolan utan något att göra för att fylla ut timmarna tills jag kunde springa ner till Dún Laoghaire och köpa material. Efter att ha rått om mig själv i nästan två år var det en chock att plötsligt slungas tillbaka in i en verklighet där mitt liv styrdes av andra. Middagen stod på bordet kl.18 varje kväll och var man inte på plats måste man meddela kocken.
Det var rent ut sagt utmattande att hela tiden dansa efter någon annans pipa, vilket också var anledningen till att jag gick in i väggen lagom till nyår. Ändå fortsatte jag. Min kropp gick på autopilot men jag fortsatte. Ända till slutet den 29:de april så jag äntligen stod på finsk mark igen. Jag tror jag grät av lycka den dagen, dagen jag äntligen fick komma hem. Det kändes som ett helt stenbrott hade lyfts från mina axlar och jag kunde äntligen andas igen.
 
Denna bild är tagen på Rosahs begäran precis när jag stiger av flygplanet i Åbo. Hon ville se när hennes Ice Queen äntligen kommit hem igen.
 
Förstå mig inte fel nu, Irland ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men jag är inte mogen att bo där på heltid. Visst är det ingen dans på rosor här i Vasa, men den här dansen klarar jag av för jag får dansar efter min egen pipa. Vill jag lata mig så gör jag det och vill jag gå på stan efter föreläsningarna behöver jag inte meddela att jag inte är hemma till middagen, för den får jag koka själv när jag kommer hem. Kanske är det platsen. Kanske är det människorna. Kanske är det något helt annat. Oberoende så är jag där jag vill vara.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dublin, Hemma, IADT, Irland, Resa, Skola, Utomlands, studier, Åsikter,
Det har varit ett långt år med många utmaningar och både blod svett och tårar. Minnen har jag fått en hel del av, både sådana jag kunde ha klarat mig utan och en del som jag kommer kunna se tillbaka på och skratta åt. Nu är året över och jag är äntligen hemma.
 
Har man inte varit med om det kan det vara svårt att föreställa sig känslan av att inte kunna åka hem när hellst man vill. Att vara fast någonstans där det ända man kan göra är att räkna dagarna tills man får stiga på bussen till flygplatsen och än en gång känna lufttrycket lyfta en upp ovan molnen för att några timmar senare ha fört en hem.
 
När man är i den situationen finns det två alternativ, man kan endera välja att vara medveten om den kommande avfärden, planera, förbereda och räkna dagarna tills det är dags, eller så kan man totalt ignorera det faktum att man snart kommer få åka hem, för om man låter det påverka en kommer man inte få något gjort längre.
 
Det har varit ett intensivt år. I flera månader nu har mitt motto varit "En dag i taget..." något annat har jag inte kunnat förmå mig att fundera över. Det blev en vana att fungera som en robot i vardagen, stiga upp på morgonen, frukost, halvtimmes promenad till college, skola i nio timmar eller mer, promenad hem, middag och sängen. Det var min dagsrutin. Ingen tid för nöjen, det mest spännande var om man hade lite tid över påväg hem och hann gå in en sväng på Tesco påvägen. Det är så himla skönt att det är över!
 
Många upplever att utlandsstudier är något av det bästa de har gjort. Hade omständigheterna varit annorlunda för mig hade jag säkert hållit med.
 
Om jag hade hittat boende där ägaren inte började röka inom hus...
Om jag fått laga min egen mat...
Om kursen varit som jag förväntat mig...
Om jag träffat andra i samma situation...
Om, om, om...
 
Som det blev nu är jag kluven i frågan ifall jag lika gärna kunnat klara
mig utan dethär året. Visst har jag lärt mig en del men det känns som att jag kunde ha lärt mig mer om jag valt en annan väg. Det är förstås lätt att säga så såhär i efterhand. Men nu är jag i alla fall en upplevelse rikare och äntligen hemma igen!
 
Kram, Lexie
Hemma, Irland,
Så var ännu ett project överstökat. Efter två dagar i studion denna vecka och ca 10 set changes är vi äntligen klara med vårt Rödluvan project.
 
Sedan i julas har vi alltså jobbat med att producera komponenterna för en dockfilm. Vi fick välja en berättelse av bröderna Grimm eller Edgar Allen Poe och sedan tillsammans med vår regissör bestämma hur, var och när den skulle äga rum. Vi valde alltså rödluvan och för att göra det lite intressantare valde vi att bli inspirerade av Lappland och Samefolket. Alla som någon gång designat  vet att mycket hinner förändras på vägen från idéen till den slutgiltiga produkten. Vår film ser alltså kanske inte ut att utspela sig i Lappland men tittar man noga syns det att det inspirerat oss.
 
Det var första gången vi sammarbetade med någon utanför DSS, nämigen tredje årets filmstuderande, och även om filmen bara är i post-production läget ännu kan jag säga att det lilla jag såg medan vi filmade ser fantastiskt ut! Så stort tack till hela vårt film crew (and for thoes in the crew that won't understand that sentence, aka everyone but me, thank you!) 
 
För ett tag sedan bad vår lärare mig att överväga att byta inriktign till productions design stället för kostym men efter att bland annat ha skruvat mig i fingret, skurit mig på en trädgren, bränt mig på limpistolen och blivit bitchsläppad av en kvist tror jag nog att jag håller mig till kostymdesign i fortsättningen. 
 
Nu är det ett Barock projekt som står på tur!
 
Kram, Lexie
 
Design, Design for Stage and Screen, Film, Fotografering, IADT, Irland, Little Red Ridinghood, Portfolio, Puppetproject, Rödluvan, Set Design,

Liknande inlägg