Mamma skickar en länk till en artikel. "Flera personer har knivhugits i Åbo" läser jag. Det är inte mitt Åbo, tänker jag. Det är något annat Åbo. Först läser jag inte ens artikeln ordentligt. Det är ett annat Åbo där ingen jag känner finns.
 
Det här händer inte. Jag läser inte just nu live uppdateringar om vad folk precis fått vara med om i staden som ligger mig så varmt om hjärtat. Hur skriver man om sådana här saker? Hur sätter man ord på känslan man får när man läser och ser bilder av männsikor som misst livet på torget, som jag korsat hundra tusentals gånger under min uppväxt utan att vara orolig, och gatorna jag känner som min egen ficka. Det finns inga ord. Jag vet inte hur jag skall förstå att minst två människa misste livet på grund av vad som hänt i Åbo idag. 
 
Det var först när en vän frågade om jag lever som allvaret i situationen sjönk in. När jag först fick meddelandet förstod jag ingenting. Vadå? Såklart jag lever! Jag tänkte inte på att det, för dem som inte visste att jag var i Österbotten, inte var så självklart.Det kunde ha varit jag som gick där på torget. Det kunde ha varit vem som helst av mina nära och kära där på torget idag. Jag kan bara tacka Gud för att mina nära och kära i Åbo hade änglavakt, och att jag själv befann mig i trygghet 400km bort. 
 
Mina tankar är med dem som misste någon idag och de som kommer vaka vid en sjukhussäng inatt. Stay strong, våra tankar är med er.
 
Kram, Lexie
 
 
Finland, StayStrong, Turku, Åbo,
 
Visst, jag talar dialekt. Ja, hela min släkt är i princip österbottningar. Nej, jag har inte bott i österbotten tidigare. Ja, jag trivs... Men ibland behöver hjärnan bara en paus från Pampas.
 
I helgen upptäckte jag mig något nytt hos mig själv, jag behöver dialektpauser. Hur komiskt är det inte att min hjärna nästan är lika trött av att ha pratat dialekt i flera månader, som den blev av att rumstrera om i mitt engelska ordförråd förra hösten. När jag åkte hem till Åbo i helgen kunde jag närstan känna hur min hjärna slappnade av. Den tog en paus helt enkelt, satte på autopiloten och tog en tupplur för när jag pratar Åbodialekt behöver den inte vara med, det är ju mitt modersmål. 
 
När jag säger att jag växt upp i Åbo är det inte många som förstår varför jag kan dialekt. Alltså kommer den obligatoriska följdfrågan: Hur kommer det sig att jag kan dialekt? När jag var liten pratade mamma, trots att hon är österbottning, bara högsvenska med mig och min syster. Pappa däremot har alltid pratat dialekt med oss. Enda sedan barnsben har jag alltså hunnat dialekt, men eftersom jag ändå vuxit upp i Åo är det Åbodialekten som ligger mig varmast om hjärtat och kommer naturligast, den är mitt modersmål.
 
Det kändes så skönt att bara kunna stänga av dialekthjärnan en stund där hemma. Fick riktigt anstränga mig när jag sprang på en Jakobstadsbo lörda kväll. Hjärnan var inte riktigt klar med sin autopilotpaus då ännu.  
Förstå mig inte fel, jag älskar verkligen att jag både kan förstå och prata mina föräldrars dialekt och tro mig, det är härligt att se den där förbryllade rynkan i pannan på folk när jag pratar dialekt och sedan säger att jag är från Åbo! Men ibland känns det som att jag vill låta Åbodialekten ta över och när man tänker efter är ju inte det så konstigt, den är ju faktiskt min dialekt.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dialekt, Modersmål, Pampas, Österbotten,
 
Ett nytt studie år och en ny stad. Det här är tredje gången på tre år som jag befinner mig på ett nytt ställe vid starten av det akademiska året, men det är första gången jag verkligen känt mig som hemma från början.
 
För två år sedan var det VNF som fick mig att flytta till Karis, en stad jag tidigare knappt ägnat en tanke åt när tåget glidit förbi den mellan Helsingfors och Åbo. Förra året var det Dublin, även det en stad jag ändast sneglat ut på genom ett bussfönster tidigare. Nu är det Vasa som står på tur.
 
Dublin blev inte som jag tänkt mig. Visst är Irland ett underbart land och jag kommer alltid känna en speciell koppling till det landet vare sig jag avslutar min utbildning eller inte, men när sommaren kom och jag återvände till Finland kände jag att det är här jag hör hemma. Åtminnstone just nu.
 
Efter många och långa funderingar valde jag därför att frånvaroanmäla mig från skolan på Irland och istället flytta upp till Vasa och inleda mina studier i slöjdvetenskap vid ÅA här, och oj vad glad jag är att jag gjorde det!! Även om min Vasavistelse inleddes med att bilen fick motorstop, duschslangen var sönder och en felmonterad roskisvagn kan jag ärligt säga att jag stortrivs. Jag älskar min lilla etta med utsikt över Metviken och att varje kväll få njuta av solnedgången.
 
Universitetet är det heller inget fel på. Vem kan väl säga nej åt att baka pepparkakor i mitten av september med egengjorda pepparkaksformar!? Att jag dessutom har superhärliga medstuderande gör bara saken ännu bättre.
 
Slöjdare är verkligen nöjdare.
Kram, Lexie
 
 

Liknande inlägg