Den senaste veckan har vi haft rena rama medelhavsklimatet här i Vasa. Sakta men säkert kröp termometrarna upp till 35 °C och då tog det inte länge innan man lade märke till bristen på sommarkläder i sin garderob. Har man dessutom en klädkod att följa blir goda råd hastigt dyra.
 
I sommar har jag jobbar på ett ställe med en något striktare professionell klädkod. I praktiken har det inneburit att de klädesplagg som jag får bära på arbetsplatsen inte får vara kortare än till strax ovanför knät. Det tog inte många varma dagar innan jag blev medveten om min garderobs sorgliga avsaknad av såna plaggoch snart var jag tvungen att börja tänka mera okonventionellt.
 
Desperate times calls for desperate measures vilket ledde till en något brilliant idé som definitivt räddat mig denna sommar. Långa toppar fungerar ypperligt som kjol! Drar man ner toppen så att halshålet lägger sig runt midjan och viker in hängslorna har men helt plötsligt en splitterny kjol. Minns att jag någon gång testat på just det när jag gick i högstadiet och det fungerar minst lika bra nu. I sommar har jag haft den på jobbet flera gånger och ingen har ännu gissat att den egentligen är en topp.
 
Så för er som kanske är lika desperata som jag i denna hetta, hoppas det här tipset kommer till användning. Jag är inte speciellt lång, så kan inte garantera att det fungerar lika bra för dem som är mycket längre än mig, men kan vara värt att prova om du någon gång blir desperat. Ett klädesplagg är i slutändan bara en bit tyg, du bestämmer själv hur du väljer att bära det.
 
Kram, Lexie
 
Kläder för alla väder, Klädtips, Life Hack, Sommaren 2018, Think outside the wardrobe,
Mamma skickar en länk till en artikel. "Flera personer har knivhugits i Åbo" läser jag. Det är inte mitt Åbo, tänker jag. Det är något annat Åbo. Först läser jag inte ens artikeln ordentligt. Det är ett annat Åbo där ingen jag känner finns.
 
Det här händer inte. Jag läser inte just nu live uppdateringar om vad folk precis fått vara med om i staden som ligger mig så varmt om hjärtat. Hur skriver man om sådana här saker? Hur sätter man ord på känslan man får när man läser och ser bilder av männsikor som misst livet på torget, som jag korsat hundra tusentals gånger under min uppväxt utan att vara orolig, och gatorna jag känner som min egen ficka. Det finns inga ord. Jag vet inte hur jag skall förstå att minst två människa misste livet på grund av vad som hänt i Åbo idag. 
 
Det var först när en vän frågade om jag lever som allvaret i situationen sjönk in. När jag först fick meddelandet förstod jag ingenting. Vadå? Såklart jag lever! Jag tänkte inte på att det, för dem som inte visste att jag var i Österbotten, inte var så självklart.Det kunde ha varit jag som gick där på torget. Det kunde ha varit vem som helst av mina nära och kära där på torget idag. Jag kan bara tacka Gud för att mina nära och kära i Åbo hade änglavakt, och att jag själv befann mig i trygghet 400km bort. 
 
Mina tankar är med dem som misste någon idag och de som kommer vaka vid en sjukhussäng inatt. Stay strong, våra tankar är med er.
 
Kram, Lexie
 
 
Finland, StayStrong, Turku, Åbo,
 
Visst, jag talar dialekt. Ja, hela min släkt är i princip österbottningar. Nej, jag har inte bott i österbotten tidigare. Ja, jag trivs... Men ibland behöver hjärnan bara en paus från Pampas.
 
I helgen upptäckte jag mig något nytt hos mig själv, jag behöver dialektpauser. Hur komiskt är det inte att min hjärna nästan är lika trött av att ha pratat dialekt i flera månader, som den blev av att rumstrera om i mitt engelska ordförråd förra hösten. När jag åkte hem till Åbo i helgen kunde jag närstan känna hur min hjärna slappnade av. Den tog en paus helt enkelt, satte på autopiloten och tog en tupplur för när jag pratar Åbodialekt behöver den inte vara med, det är ju mitt modersmål. 
 
När jag säger att jag växt upp i Åbo är det inte många som förstår varför jag kan dialekt. Alltså kommer den obligatoriska följdfrågan: Hur kommer det sig att jag kan dialekt? När jag var liten pratade mamma, trots att hon är österbottning, bara högsvenska med mig och min syster. Pappa däremot har alltid pratat dialekt med oss. Enda sedan barnsben har jag alltså hunnat dialekt, men eftersom jag ändå vuxit upp i Åo är det Åbodialekten som ligger mig varmast om hjärtat och kommer naturligast, den är mitt modersmål.
 
Det kändes så skönt att bara kunna stänga av dialekthjärnan en stund där hemma. Fick riktigt anstränga mig när jag sprang på en Jakobstadsbo lörda kväll. Hjärnan var inte riktigt klar med sin autopilotpaus då ännu.  
Förstå mig inte fel, jag älskar verkligen att jag både kan förstå och prata mina föräldrars dialekt och tro mig, det är härligt att se den där förbryllade rynkan i pannan på folk när jag pratar dialekt och sedan säger att jag är från Åbo! Men ibland känns det som att jag vill låta Åbodialekten ta över och när man tänker efter är ju inte det så konstigt, den är ju faktiskt min dialekt.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dialekt, Modersmål, Pampas, Österbotten,

Liknande inlägg