För en tid sedan läste jag om en utmaning att som konsument använda de plagg som finns i våra garderober fler än 30 gånger. Initiativet kom från grundarna av Fashion Revolution Week och tanken är att sträva efter en förändring i den "fast fashion" logik många idag har. Därför tänkte jag dela med mig av berättelsen om hur jag kom att äga en av mina favoriter. Ett plagg som inte bara använts betydligt flera än 30 gånger, men också i mer än 30 år...
Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag fick jackan, men jag tror jag var ungefär 15 år gammal. Mamma hade hittat sin gamla Levi's Jeans jacka i en låda på mormors vind, där den legat i nästan 30 år, och bad mig prova den. Jackan hade varit en av min mammas få designer plagg under hennes ungdom och varit med i ur och skur, på danser, resor och vanliga skoldagar.
När jag drog på mig jackan blev vi båda förvånade, för den passade perfekt! Jag minns att hon sa att det var som att se sig själv i spegeln 30 år yngre. Det var som om jag precis gått till butiken Mammaz Garderob och fått mig en spritterny jeansjacka. Men innan jag fick den var jag tvungen att dyrt och heligt lova att ta hand om den. Då förstod jag inte hur värdefull den var, men vartefter åren gått och vi samlat på oss fler och fler minnen förstår jag vad hon menade.
Mamma hade jackan under sin gymnasietid, och det hade jag med. Det finns historia i den, och varje ny berättelse gör den bara mera värdefull. Vår jacka, min och mammas, bär på berättelser från ungdomen hos två generationer av vår familj. Visst finns det fått några mindre men genom åren, en knapp som slitits loss och en dekorsöm som spruckit, men tyget är fortfarande lika styvt och slitstarkt fast det fått tåla både regn och sol. Den må vara 40, men berättelserna i den jackan har bara fått sin början...
Kram, Lexie
30 times challenge,
Att forma sig själv,
Denim,
En mode-kärlekshistoria,
Fashion Love Story,
Fashion Revolution Week,
Jenasjacka,
Mammas garderob,
Spar han har,
Vintage kläder,
Återbruk,
