Det här inlägget är inte lätt skrivet. Länge har jag haft rubriken i tankarna, men anledningen till varför jag inte stannade på den gröna ön som jag innan flytten skröt så mycket om, är inte lätt att sätta ord på. Det fanns så många faktorer som var med i spelet och många av dem kommer jag troligtvis inte ens nämna här. Alla jag pratat med sedan jag kommit hem har frågat mig varför, men är att jag inte vet varför. Eller jo, det gör jag kanske... Helt ärligt tror jag det handlar om en känsla. Den känslan du får när du tänker på ditt hem. När du blir helt varm i kroppen och inte kan göra något annat än att le, för du kan inte tänka dig att du kunde vara lyckligare någon annanstans.
 
Året på Irland har lärt mig att mitt hem är Finland. Inte en viss stad eller ett visst ställe utan Finland som land. Jag är lyckligare här än någon annanstans i världen. När jag träffade mina irländska studiekompisar igen efter att ha flyttat hem, märkte jag att det här med att ett land är ens hem inte var något självklart. En del trodde det var min familj jag saknat när jag var på Irland, något som jag också antog var en av orsakerna till att jag vantrivdes, andra hade antagit att det var min hemstad Åbo. När de då hörde att jag nu bor 6 timmars bilfärd hemifrån, på Irland tar det 4 timmar att köra från kust till kust, blev de förbryllade och undrade hur jag klarade mig utan min familj. Men det var inte fysisk kontakt med min familj jag saknade, det var möjligheten att kunna ringa dem när som helst utan att behöva tänka på telefonavgifter och tidszoner. Något som var rent ut sagt omöjligt med det vansinniga schema jag hade förra året.
 
 
På college var vi tvugna att skriva in oss varje dag och vara närvarande mellan kl. 10-17 varje vardag, oberoende om vi hade undervisning eller inte. Som om inte det var nog förväntades vi dessutom utföra ännu mera arbete också utanför skolan. Jag satt alltså ofta i skolan utan något att göra för att fylla ut timmarna tills jag kunde springa ner till Dún Laoghaire och köpa material. Efter att ha rått om mig själv i nästan två år var det en chock att plötsligt slungas tillbaka in i en verklighet där mitt liv styrdes av andra. Middagen stod på bordet kl.18 varje kväll och var man inte på plats måste man meddela kocken.
Det var rent ut sagt utmattande att hela tiden dansa efter någon annans pipa, vilket också var anledningen till att jag gick in i väggen lagom till nyår. Ändå fortsatte jag. Min kropp gick på autopilot men jag fortsatte. Ända till slutet den 29:de april så jag äntligen stod på finsk mark igen. Jag tror jag grät av lycka den dagen, dagen jag äntligen fick komma hem. Det kändes som ett helt stenbrott hade lyfts från mina axlar och jag kunde äntligen andas igen.
 
Denna bild är tagen på Rosahs begäran precis när jag stiger av flygplanet i Åbo. Hon ville se när hennes Ice Queen äntligen kommit hem igen.
 
Förstå mig inte fel nu, Irland ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men jag är inte mogen att bo där på heltid. Visst är det ingen dans på rosor här i Vasa, men den här dansen klarar jag av för jag får dansar efter min egen pipa. Vill jag lata mig så gör jag det och vill jag gå på stan efter föreläsningarna behöver jag inte meddela att jag inte är hemma till middagen, för den får jag koka själv när jag kommer hem. Kanske är det platsen. Kanske är det människorna. Kanske är det något helt annat. Oberoende så är jag där jag vill vara.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dublin, Hemma, IADT, Irland, Resa, Skola, Utomlands, studier, Åsikter,
 
Visst, jag talar dialekt. Ja, hela min släkt är i princip österbottningar. Nej, jag har inte bott i österbotten tidigare. Ja, jag trivs... Men ibland behöver hjärnan bara en paus från Pampas.
 
I helgen upptäckte jag mig något nytt hos mig själv, jag behöver dialektpauser. Hur komiskt är det inte att min hjärna nästan är lika trött av att ha pratat dialekt i flera månader, som den blev av att rumstrera om i mitt engelska ordförråd förra hösten. När jag åkte hem till Åbo i helgen kunde jag närstan känna hur min hjärna slappnade av. Den tog en paus helt enkelt, satte på autopiloten och tog en tupplur för när jag pratar Åbodialekt behöver den inte vara med, det är ju mitt modersmål. 
 
När jag säger att jag växt upp i Åbo är det inte många som förstår varför jag kan dialekt. Alltså kommer den obligatoriska följdfrågan: Hur kommer det sig att jag kan dialekt? När jag var liten pratade mamma, trots att hon är österbottning, bara högsvenska med mig och min syster. Pappa däremot har alltid pratat dialekt med oss. Enda sedan barnsben har jag alltså hunnat dialekt, men eftersom jag ändå vuxit upp i Åo är det Åbodialekten som ligger mig varmast om hjärtat och kommer naturligast, den är mitt modersmål.
 
Det kändes så skönt att bara kunna stänga av dialekthjärnan en stund där hemma. Fick riktigt anstränga mig när jag sprang på en Jakobstadsbo lörda kväll. Hjärnan var inte riktigt klar med sin autopilotpaus då ännu.  
Förstå mig inte fel, jag älskar verkligen att jag både kan förstå och prata mina föräldrars dialekt och tro mig, det är härligt att se den där förbryllade rynkan i pannan på folk när jag pratar dialekt och sedan säger att jag är från Åbo! Men ibland känns det som att jag vill låta Åbodialekten ta över och när man tänker efter är ju inte det så konstigt, den är ju faktiskt min dialekt.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dialekt, Modersmål, Pampas, Österbotten,
 
Ett nytt studie år och en ny stad. Det här är tredje gången på tre år som jag befinner mig på ett nytt ställe vid starten av det akademiska året, men det är första gången jag verkligen känt mig som hemma från början.
 
För två år sedan var det VNF som fick mig att flytta till Karis, en stad jag tidigare knappt ägnat en tanke åt när tåget glidit förbi den mellan Helsingfors och Åbo. Förra året var det Dublin, även det en stad jag ändast sneglat ut på genom ett bussfönster tidigare. Nu är det Vasa som står på tur.
 
Dublin blev inte som jag tänkt mig. Visst är Irland ett underbart land och jag kommer alltid känna en speciell koppling till det landet vare sig jag avslutar min utbildning eller inte, men när sommaren kom och jag återvände till Finland kände jag att det är här jag hör hemma. Åtminnstone just nu.
 
Efter många och långa funderingar valde jag därför att frånvaroanmäla mig från skolan på Irland och istället flytta upp till Vasa och inleda mina studier i slöjdvetenskap vid ÅA här, och oj vad glad jag är att jag gjorde det!! Även om min Vasavistelse inleddes med att bilen fick motorstop, duschslangen var sönder och en felmonterad roskisvagn kan jag ärligt säga att jag stortrivs. Jag älskar min lilla etta med utsikt över Metviken och att varje kväll få njuta av solnedgången.
 
Universitetet är det heller inget fel på. Vem kan väl säga nej åt att baka pepparkakor i mitten av september med egengjorda pepparkaksformar!? Att jag dessutom har superhärliga medstuderande gör bara saken ännu bättre.
 
Slöjdare är verkligen nöjdare.
Kram, Lexie
 
 

Liknande inlägg