Visst, jag talar dialekt. Ja, hela min släkt är i princip österbottningar. Nej, jag har inte bott i österbotten tidigare. Ja, jag trivs... Men ibland behöver hjärnan bara en paus från Pampas.
 
I helgen upptäckte jag mig något nytt hos mig själv, jag behöver dialektpauser. Hur komiskt är det inte att min hjärna nästan är lika trött av att ha pratat dialekt i flera månader, som den blev av att rumstrera om i mitt engelska ordförråd förra hösten. När jag åkte hem till Åbo i helgen kunde jag närstan känna hur min hjärna slappnade av. Den tog en paus helt enkelt, satte på autopiloten och tog en tupplur för när jag pratar Åbodialekt behöver den inte vara med, det är ju mitt modersmål. 
 
När jag säger att jag växt upp i Åbo är det inte många som förstår varför jag kan dialekt. Alltså kommer den obligatoriska följdfrågan: Hur kommer det sig att jag kan dialekt? När jag var liten pratade mamma, trots att hon är österbottning, bara högsvenska med mig och min syster. Pappa däremot har alltid pratat dialekt med oss. Enda sedan barnsben har jag alltså hunnat dialekt, men eftersom jag ändå vuxit upp i Åo är det Åbodialekten som ligger mig varmast om hjärtat och kommer naturligast, den är mitt modersmål.
 
Det kändes så skönt att bara kunna stänga av dialekthjärnan en stund där hemma. Fick riktigt anstränga mig när jag sprang på en Jakobstadsbo lörda kväll. Hjärnan var inte riktigt klar med sin autopilotpaus då ännu.  
Förstå mig inte fel, jag älskar verkligen att jag både kan förstå och prata mina föräldrars dialekt och tro mig, det är härligt att se den där förbryllade rynkan i pannan på folk när jag pratar dialekt och sedan säger att jag är från Åbo! Men ibland känns det som att jag vill låta Åbodialekten ta över och när man tänker efter är ju inte det så konstigt, den är ju faktiskt min dialekt.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dialekt, Modersmål, Pampas, Österbotten,

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej