Det här inlägget är inte lätt skrivet. Länge har jag haft rubriken i tankarna, men anledningen till varför jag inte stannade på den gröna ön som jag innan flytten skröt så mycket om, är inte lätt att sätta ord på. Det fanns så många faktorer som var med i spelet och många av dem kommer jag troligtvis inte ens nämna här. Alla jag pratat med sedan jag kommit hem har frågat mig varför, men är att jag inte vet varför. Eller jo, det gör jag kanske... Helt ärligt tror jag det handlar om en känsla. Den känslan du får när du tänker på ditt hem. När du blir helt varm i kroppen och inte kan göra något annat än att le, för du kan inte tänka dig att du kunde vara lyckligare någon annanstans.
 
Året på Irland har lärt mig att mitt hem är Finland. Inte en viss stad eller ett visst ställe utan Finland som land. Jag är lyckligare här än någon annanstans i världen. När jag träffade mina irländska studiekompisar igen efter att ha flyttat hem, märkte jag att det här med att ett land är ens hem inte var något självklart. En del trodde det var min familj jag saknat när jag var på Irland, något som jag också antog var en av orsakerna till att jag vantrivdes, andra hade antagit att det var min hemstad Åbo. När de då hörde att jag nu bor 6 timmars bilfärd hemifrån, på Irland tar det 4 timmar att köra från kust till kust, blev de förbryllade och undrade hur jag klarade mig utan min familj. Men det var inte fysisk kontakt med min familj jag saknade, det var möjligheten att kunna ringa dem när som helst utan att behöva tänka på telefonavgifter och tidszoner. Något som var rent ut sagt omöjligt med det vansinniga schema jag hade förra året.
 
 
På college var vi tvugna att skriva in oss varje dag och vara närvarande mellan kl. 10-17 varje vardag, oberoende om vi hade undervisning eller inte. Som om inte det var nog förväntades vi dessutom utföra ännu mera arbete också utanför skolan. Jag satt alltså ofta i skolan utan något att göra för att fylla ut timmarna tills jag kunde springa ner till Dún Laoghaire och köpa material. Efter att ha rått om mig själv i nästan två år var det en chock att plötsligt slungas tillbaka in i en verklighet där mitt liv styrdes av andra. Middagen stod på bordet kl.18 varje kväll och var man inte på plats måste man meddela kocken.
Det var rent ut sagt utmattande att hela tiden dansa efter någon annans pipa, vilket också var anledningen till att jag gick in i väggen lagom till nyår. Ändå fortsatte jag. Min kropp gick på autopilot men jag fortsatte. Ända till slutet den 29:de april så jag äntligen stod på finsk mark igen. Jag tror jag grät av lycka den dagen, dagen jag äntligen fick komma hem. Det kändes som ett helt stenbrott hade lyfts från mina axlar och jag kunde äntligen andas igen.
 
Denna bild är tagen på Rosahs begäran precis när jag stiger av flygplanet i Åbo. Hon ville se när hennes Ice Queen äntligen kommit hem igen.
 
Förstå mig inte fel nu, Irland ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men jag är inte mogen att bo där på heltid. Visst är det ingen dans på rosor här i Vasa, men den här dansen klarar jag av för jag får dansar efter min egen pipa. Vill jag lata mig så gör jag det och vill jag gå på stan efter föreläsningarna behöver jag inte meddela att jag inte är hemma till middagen, för den får jag koka själv när jag kommer hem. Kanske är det platsen. Kanske är det människorna. Kanske är det något helt annat. Oberoende så är jag där jag vill vara.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dublin, Hemma, IADT, Irland, Resa, Skola, Utomlands, studier, Åsikter,