Mamma skickar en länk till en artikel. "Flera personer har knivhugits i Åbo" läser jag. Det är inte mitt Åbo, tänker jag. Det är något annat Åbo. Först läser jag inte ens artikeln ordentligt. Det är ett annat Åbo där ingen jag känner finns.
 
Det här händer inte. Jag läser inte just nu live uppdateringar om vad folk precis fått vara med om i staden som ligger mig så varmt om hjärtat. Hur skriver man om sådana här saker? Hur sätter man ord på känslan man får när man läser och ser bilder av männsikor som misst livet på torget, som jag korsat hundra tusentals gånger under min uppväxt utan att vara orolig, och gatorna jag känner som min egen ficka. Det finns inga ord. Jag vet inte hur jag skall förstå att minst två människa misste livet på grund av vad som hänt i Åbo idag. 
 
Det var först när en vän frågade om jag lever som allvaret i situationen sjönk in. När jag först fick meddelandet förstod jag ingenting. Vadå? Såklart jag lever! Jag tänkte inte på att det, för dem som inte visste att jag var i Österbotten, inte var så självklart.Det kunde ha varit jag som gick där på torget. Det kunde ha varit vem som helst av mina nära och kära där på torget idag. Jag kan bara tacka Gud för att mina nära och kära i Åbo hade änglavakt, och att jag själv befann mig i trygghet 400km bort. 
 
Mina tankar är med dem som misste någon idag och de som kommer vaka vid en sjukhussäng inatt. Stay strong, våra tankar är med er.
 
Kram, Lexie
 
 
Finland, StayStrong, Turku, Åbo,
En helt vanlig dag tänkte vi. Lite shopping innan vi går hem till mig på lunch och sedan bara chillar tills det blir dags för min kompis att åka. Ingen av oss var beredd på att ett svin skulle försöka filma oss i H&Ms provrum!
 
Jag blir så arg. Jag vet inte ens hur jag skall formulera mig. I förmiddags stod jag i H&Ms provrum och vände och vred på tröjan jag funderade på att köpa medan jag väntade på att min kompis, som gått för att föra bort några plagg, skulle komma tillbaka och ge mig smak råd. Inte tänkte jag något desto mer på den gråa Jack & Jones påsen som strategiskt ställdes ner utanför mitt provrum. Konstigt, tyckte jag, att han sällde den mitt under draperiet. Hade det varit mina påsar hade jag ju ställt dem mot väggen mellan provrummen så de inte skulle vara i vägen för någon. Den lilla detaljen att de skymtade under draperiet irriterade mig och jag sneglade än en gång  irriterat på påsen medan jag fortsatte spegla mig. Det var då jag lade märke till det lilla hålet där den djävulska kameralinsen kikade fram! Svinet försökte filma mig medan jag bytte om!!
 
Att folk vågar! Min första instinkt var att ge påsen en ordentlig spark, men som den vän av teknologi jag är ville jag inte ha sönder en kamera, även om den nyss fångat mig på film i ett provrum. Istället rykte jag upp draperiet och konfronterade svinet som låtsades stå och spegla sig mitt emot. Tröjans lappar stack ut i halshålet. HA!
 
Hela senariot var så overkligt. Att bli filmad i provrum är sånt man kanske hör om men aldrig tror att man själv kommer utsättas för. När det sedan händer är det inte lätt att veta vad man skall göra. Min instinkt var att konfrontera svinet (som förövrigt bara upprepade "Sori, sori sori" när jag gjorde klart för honom att jag sett både hålet och kameralinsen). Egentligen borde man ha gått direkt till peronalen och sett till att han blivit tagen på bargärning. Detta slog mig först senare och när jag väl berättade för peronalen vad jag sett hade mannen i fråga redan smitit.  H&Ms personal erbjöd sig ändå kalla på vakten så att jag kunde polisanmäla händelsen men i det chock stadie jag befann mig i valde jag att avstå, eftersom kameran ändå bara fångat mitt fåfänga speglande. Såhär i efterhand förstår jag att jag nog borde gjort en polisanmälan bara för att få det skrivet svart på vitt, men har man som 13-åring blivit inföst och inlåst i baksätet av en polisbil efter att ha påståtts "gå mot rött" över ett övergångsställe, är dessa blåa män inga man frivilligt stöter på. Nästan tio år senare blir jag fortfarande osäker och nervös så fort jag ser en polisbil.
 
Min knepiga fobi fick övertaget idag, och jag ångrar det oerhört. Jag antar att detta inlägg är något av en kompromiss. Även om jag valde att inte gå till myndigheterna håller jag på det här sättet inte helt tyst om vad som hände. Att kvinnor, och kanske även män, utsätts för detta är inte okej. Alla former av inkräktande på en männsikas privatliv är såväl obehagliga som förnedrande och även till viss del skrämmande. Bara för att internet och sociala medier gör det möjligt betyder inte att någon vill se sig själv i en video man inte vetat om.
 
Vad lär vi oss av detta? Var paranoida? Kanske inte men håll koll på vad som dumpas utanför era provrum när ni provar kläder och ANMÄL DET. Gör inte som jag.
 
Kram, Lexie
Filmad i provrum, Finland, H&M, Storytime, Trakasserier, Våga fråga, Äventyr i Finland, Åsikter,