So 250€ might be an exaguration, but it does seem like I managed to by a pair of sunglasses worth at least 150€ for as little as 2,50€. I still don't know if it was a human error or pure good luck that made the sunglasses end up in the little, over flowing box, but I'm sure happy they did. This is the story of how I ended up with a pair of vintage RayBan Celebrities sunglasses and found out they weren't fake!
 
So it all started in May, when me and my mum went on our favourite Second Hand store, the Red Cross Fleemarket in Turku. A few days prior to going home, I'd broke my sunglasses, a pair of cheap aviator style glasses that I'd gotten from my friend about half a decade ago. For some reason, my eyes are very sensitive to sunlight and so walking in to the store seeing a box, filled with sunglasses, with a big sign saying "Sunglasses 2,50€", made me do a little happy dance before I started to rumage trough the little box for a new pair to shield my eyes with. My goal was to find a pair that I would look diesent in, that's all. Especially since they where only 2,50€, they could serve as my "help-me-home" glasses until I could afford something else. 
 
After about half a minute of digging trough sunglasses something golden on one of the lenses caught my eye. "Thoes are Ray Ban's..!?", I told my mum. I picked them up and couldn't believe my eyes. "These can't be genuine...", was all I could think. Apart from the logo on the lense, the glasses had a golden RayBan-logo on each side of the frames and on the inside it said BALI II Bausch & Lomb on one side, and RayBan Celebrities on the other. 
 
At that point I knew nothing of the history around the brand so based upon where I'd found them, I desided they just had to be really good fakes that where made in Bali or something. Long story short, I tried them on, thought I looked okay, and aber browsing the rest of the shop I went to the register, told them where I'd found them and paid two euros and fifty cents as it had said on the sign.
 
Getting home I started researching and after several hours of research, and me coming to the conclution they might be genuine, I desided to email the company. By then I thought they might be genuine and from the early 80's. This proved true since the answer I got from RayBan after a few emails back and forth, was that they looked real but due to the lack of records from before 1999, they could not confirm it and suggested I'd contact Bauch&Lomb. Who suggested I'd contact Luxottica. A lot of emails and two visits to some local optics who sell RayBan glasses. I can say, with 99,9% scertenty, that I am the proud owner of a pair of genuine vintage RayBans from the Celebrities collection that was released in the 80's. They were likely manifactured and bought in the States and then braught back to Finland with the buyer.
 
What I find the funniest, is that finding them in the store, my mum jokingly said they must have belonged to Michael Monroe. Well, who knows what really happened and how they ended up in the bargin box. I'm just greatful they did!
 
Kram, Lexie
 
Fashion Love Story, Kontti, RayBan, Secondhand finds, Vintage Sunglasses,
För en tid sedan läste jag om en utmaning att som konsument använda de plagg som finns i våra garderober fler än 30 gånger. Initiativet kom från grundarna av Fashion Revolution Week och tanken är att sträva efter en förändring i den "fast fashion" logik många idag har. Därför tänkte jag dela med mig av berättelsen om hur jag kom att äga en av mina favoriter. Ett plagg som inte bara använts betydligt flera än 30 gånger, men också i mer än 30 år...
 
Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag fick jackan, men jag tror jag var ungefär 15 år gammal. Mamma hade hittat sin gamla Levi's Jeans jacka i en låda på mormors vind,  där den legat i nästan 30 år, och bad mig prova den. Jackan hade varit en av min mammas få designer plagg under hennes ungdom och varit med i ur och skur, på danser, resor och vanliga skoldagar. 
 
När jag drog på mig jackan blev vi båda förvånade, för den passade perfekt! Jag minns att hon sa att det var som att se sig själv i spegeln 30 år yngre. Det var som om jag precis gått till butiken Mammaz Garderob och fått mig en spritterny jeansjacka. Men innan jag fick den var jag tvungen att dyrt och heligt lova att ta hand om den. Då förstod jag inte hur värdefull den var, men vartefter åren gått och vi samlat på oss fler och fler minnen förstår jag vad hon menade.
 
Mamma hade jackan under sin gymnasietid, och det hade jag med. Det finns historia i den, och varje ny berättelse gör den bara mera värdefull. Vår jacka, min och mammas, bär på berättelser från ungdomen hos två generationer av vår familj. Visst finns det fått några mindre men genom åren, en knapp som slitits loss och en dekorsöm som spruckit, men tyget är fortfarande lika styvt och slitstarkt fast det fått tåla både regn och sol. Den må vara 40, men berättelserna i den jackan har bara fått sin början...
 
Kram, Lexie
 
30 times challenge, Att forma sig själv, Denim, En mode-kärlekshistoria, Fashion Love Story, Fashion Revolution Week, Jenasjacka, Mammas garderob, Spar han har, Vintage kläder, Återbruk,
En helt vanlig dag tänkte vi. Lite shopping innan vi går hem till mig på lunch och sedan bara chillar tills det blir dags för min kompis att åka. Ingen av oss var beredd på att ett svin skulle försöka filma oss i H&Ms provrum!
 
Jag blir så arg. Jag vet inte ens hur jag skall formulera mig. I förmiddags stod jag i H&Ms provrum och vände och vred på tröjan jag funderade på att köpa medan jag väntade på att min kompis, som gått för att föra bort några plagg, skulle komma tillbaka och ge mig smak råd. Inte tänkte jag något desto mer på den gråa Jack & Jones påsen som strategiskt ställdes ner utanför mitt provrum. Konstigt, tyckte jag, att han sällde den mitt under draperiet. Hade det varit mina påsar hade jag ju ställt dem mot väggen mellan provrummen så de inte skulle vara i vägen för någon. Den lilla detaljen att de skymtade under draperiet irriterade mig och jag sneglade än en gång  irriterat på påsen medan jag fortsatte spegla mig. Det var då jag lade märke till det lilla hålet där den djävulska kameralinsen kikade fram! Svinet försökte filma mig medan jag bytte om!!
 
Att folk vågar! Min första instinkt var att ge påsen en ordentlig spark, men som den vän av teknologi jag är ville jag inte ha sönder en kamera, även om den nyss fångat mig på film i ett provrum. Istället rykte jag upp draperiet och konfronterade svinet som låtsades stå och spegla sig mitt emot. Tröjans lappar stack ut i halshålet. HA!
 
Hela senariot var så overkligt. Att bli filmad i provrum är sånt man kanske hör om men aldrig tror att man själv kommer utsättas för. När det sedan händer är det inte lätt att veta vad man skall göra. Min instinkt var att konfrontera svinet (som förövrigt bara upprepade "Sori, sori sori" när jag gjorde klart för honom att jag sett både hålet och kameralinsen). Egentligen borde man ha gått direkt till peronalen och sett till att han blivit tagen på bargärning. Detta slog mig först senare och när jag väl berättade för peronalen vad jag sett hade mannen i fråga redan smitit.  H&Ms personal erbjöd sig ändå kalla på vakten så att jag kunde polisanmäla händelsen men i det chock stadie jag befann mig i valde jag att avstå, eftersom kameran ändå bara fångat mitt fåfänga speglande. Såhär i efterhand förstår jag att jag nog borde gjort en polisanmälan bara för att få det skrivet svart på vitt, men har man som 13-åring blivit inföst och inlåst i baksätet av en polisbil efter att ha påståtts "gå mot rött" över ett övergångsställe, är dessa blåa män inga man frivilligt stöter på. Nästan tio år senare blir jag fortfarande osäker och nervös så fort jag ser en polisbil.
 
Min knepiga fobi fick övertaget idag, och jag ångrar det oerhört. Jag antar att detta inlägg är något av en kompromiss. Även om jag valde att inte gå till myndigheterna håller jag på det här sättet inte helt tyst om vad som hände. Att kvinnor, och kanske även män, utsätts för detta är inte okej. Alla former av inkräktande på en männsikas privatliv är såväl obehagliga som förnedrande och även till viss del skrämmande. Bara för att internet och sociala medier gör det möjligt betyder inte att någon vill se sig själv i en video man inte vetat om.
 
Vad lär vi oss av detta? Var paranoida? Kanske inte men håll koll på vad som dumpas utanför era provrum när ni provar kläder och ANMÄL DET. Gör inte som jag.
 
Kram, Lexie
Filmad i provrum, Finland, H&M, Storytime, Trakasserier, Våga fråga, Äventyr i Finland, Åsikter,

Liknande inlägg