En helt vanlig dag tänkte vi. Lite shopping innan vi går hem till mig på lunch och sedan bara chillar tills det blir dags för min kompis att åka. Ingen av oss var beredd på att ett svin skulle försöka filma oss i H&Ms provrum!
 
Jag blir så arg. Jag vet inte ens hur jag skall formulera mig. I förmiddags stod jag i H&Ms provrum och vände och vred på tröjan jag funderade på att köpa medan jag väntade på att min kompis, som gått för att föra bort några plagg, skulle komma tillbaka och ge mig smak råd. Inte tänkte jag något desto mer på den gråa Jack & Jones påsen som strategiskt ställdes ner utanför mitt provrum. Konstigt, tyckte jag, att han sällde den mitt under draperiet. Hade det varit mina påsar hade jag ju ställt dem mot väggen mellan provrummen så de inte skulle vara i vägen för någon. Den lilla detaljen att de skymtade under draperiet irriterade mig och jag sneglade än en gång  irriterat på påsen medan jag fortsatte spegla mig. Det var då jag lade märke till det lilla hålet där den djävulska kameralinsen kikade fram! Svinet försökte filma mig medan jag bytte om!!
 
Att folk vågar! Min första instinkt var att ge påsen en ordentlig spark, men som den vän av teknologi jag är ville jag inte ha sönder en kamera, även om den nyss fångat mig på film i ett provrum. Istället rykte jag upp draperiet och konfronterade svinet som låtsades stå och spegla sig mitt emot. Tröjans lappar stack ut i halshålet. HA!
 
Hela senariot var så overkligt. Att bli filmad i provrum är sånt man kanske hör om men aldrig tror att man själv kommer utsättas för. När det sedan händer är det inte lätt att veta vad man skall göra. Min instinkt var att konfrontera svinet (som förövrigt bara upprepade "Sori, sori sori" när jag gjorde klart för honom att jag sett både hålet och kameralinsen). Egentligen borde man ha gått direkt till peronalen och sett till att han blivit tagen på bargärning. Detta slog mig först senare och när jag väl berättade för peronalen vad jag sett hade mannen i fråga redan smitit.  H&Ms personal erbjöd sig ändå kalla på vakten så att jag kunde polisanmäla händelsen men i det chock stadie jag befann mig i valde jag att avstå, eftersom kameran ändå bara fångat mitt fåfänga speglande. Såhär i efterhand förstår jag att jag nog borde gjort en polisanmälan bara för att få det skrivet svart på vitt, men har man som 13-åring blivit inföst och inlåst i baksätet av en polisbil efter att ha påståtts "gå mot rött" över ett övergångsställe, är dessa blåa män inga man frivilligt stöter på. Nästan tio år senare blir jag fortfarande osäker och nervös så fort jag ser en polisbil.
 
Min knepiga fobi fick övertaget idag, och jag ångrar det oerhört. Jag antar att detta inlägg är något av en kompromiss. Även om jag valde att inte gå till myndigheterna håller jag på det här sättet inte helt tyst om vad som hände. Att kvinnor, och kanske även män, utsätts för detta är inte okej. Alla former av inkräktande på en männsikas privatliv är såväl obehagliga som förnedrande och även till viss del skrämmande. Bara för att internet och sociala medier gör det möjligt betyder inte att någon vill se sig själv i en video man inte vetat om.
 
Vad lär vi oss av detta? Var paranoida? Kanske inte men håll koll på vad som dumpas utanför era provrum när ni provar kläder och ANMÄL DET. Gör inte som jag.
 
Kram, Lexie
Filmad i provrum, Finland, H&M, Storytime, Trakasserier, Våga fråga, Äventyr i Finland, Åsikter,
 
Det här inlägget är inte lätt skrivet. Länge har jag haft rubriken i tankarna, men anledningen till varför jag inte stannade på den gröna ön som jag innan flytten skröt så mycket om, är inte lätt att sätta ord på. Det fanns så många faktorer som var med i spelet och många av dem kommer jag troligtvis inte ens nämna här. Alla jag pratat med sedan jag kommit hem har frågat mig varför, men är att jag inte vet varför. Eller jo, det gör jag kanske... Helt ärligt tror jag det handlar om en känsla. Den känslan du får när du tänker på ditt hem. När du blir helt varm i kroppen och inte kan göra något annat än att le, för du kan inte tänka dig att du kunde vara lyckligare någon annanstans.
 
Året på Irland har lärt mig att mitt hem är Finland. Inte en viss stad eller ett visst ställe utan Finland som land. Jag är lyckligare här än någon annanstans i världen. När jag träffade mina irländska studiekompisar igen efter att ha flyttat hem, märkte jag att det här med att ett land är ens hem inte var något självklart. En del trodde det var min familj jag saknat när jag var på Irland, något som jag också antog var en av orsakerna till att jag vantrivdes, andra hade antagit att det var min hemstad Åbo. När de då hörde att jag nu bor 6 timmars bilfärd hemifrån, på Irland tar det 4 timmar att köra från kust till kust, blev de förbryllade och undrade hur jag klarade mig utan min familj. Men det var inte fysisk kontakt med min familj jag saknade, det var möjligheten att kunna ringa dem när som helst utan att behöva tänka på telefonavgifter och tidszoner. Något som var rent ut sagt omöjligt med det vansinniga schema jag hade förra året.
 
 
På college var vi tvugna att skriva in oss varje dag och vara närvarande mellan kl. 10-17 varje vardag, oberoende om vi hade undervisning eller inte. Som om inte det var nog förväntades vi dessutom utföra ännu mera arbete också utanför skolan. Jag satt alltså ofta i skolan utan något att göra för att fylla ut timmarna tills jag kunde springa ner till Dún Laoghaire och köpa material. Efter att ha rått om mig själv i nästan två år var det en chock att plötsligt slungas tillbaka in i en verklighet där mitt liv styrdes av andra. Middagen stod på bordet kl.18 varje kväll och var man inte på plats måste man meddela kocken.
Det var rent ut sagt utmattande att hela tiden dansa efter någon annans pipa, vilket också var anledningen till att jag gick in i väggen lagom till nyår. Ändå fortsatte jag. Min kropp gick på autopilot men jag fortsatte. Ända till slutet den 29:de april så jag äntligen stod på finsk mark igen. Jag tror jag grät av lycka den dagen, dagen jag äntligen fick komma hem. Det kändes som ett helt stenbrott hade lyfts från mina axlar och jag kunde äntligen andas igen.
 
Denna bild är tagen på Rosahs begäran precis när jag stiger av flygplanet i Åbo. Hon ville se när hennes Ice Queen äntligen kommit hem igen.
 
Förstå mig inte fel nu, Irland ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men jag är inte mogen att bo där på heltid. Visst är det ingen dans på rosor här i Vasa, men den här dansen klarar jag av för jag får dansar efter min egen pipa. Vill jag lata mig så gör jag det och vill jag gå på stan efter föreläsningarna behöver jag inte meddela att jag inte är hemma till middagen, för den får jag koka själv när jag kommer hem. Kanske är det platsen. Kanske är det människorna. Kanske är det något helt annat. Oberoende så är jag där jag vill vara.
 
Kram, Lexie
Att flytta, Dublin, Hemma, IADT, Irland, Resa, Skola, Utomlands, studier, Åsikter,
 
Ett nytt studie år och en ny stad. Det här är tredje gången på tre år som jag befinner mig på ett nytt ställe vid starten av det akademiska året, men det är första gången jag verkligen känt mig som hemma från början.
 
För två år sedan var det VNF som fick mig att flytta till Karis, en stad jag tidigare knappt ägnat en tanke åt när tåget glidit förbi den mellan Helsingfors och Åbo. Förra året var det Dublin, även det en stad jag ändast sneglat ut på genom ett bussfönster tidigare. Nu är det Vasa som står på tur.
 
Dublin blev inte som jag tänkt mig. Visst är Irland ett underbart land och jag kommer alltid känna en speciell koppling till det landet vare sig jag avslutar min utbildning eller inte, men när sommaren kom och jag återvände till Finland kände jag att det är här jag hör hemma. Åtminnstone just nu.
 
Efter många och långa funderingar valde jag därför att frånvaroanmäla mig från skolan på Irland och istället flytta upp till Vasa och inleda mina studier i slöjdvetenskap vid ÅA här, och oj vad glad jag är att jag gjorde det!! Även om min Vasavistelse inleddes med att bilen fick motorstop, duschslangen var sönder och en felmonterad roskisvagn kan jag ärligt säga att jag stortrivs. Jag älskar min lilla etta med utsikt över Metviken och att varje kväll få njuta av solnedgången.
 
Universitetet är det heller inget fel på. Vem kan väl säga nej åt att baka pepparkakor i mitten av september med egengjorda pepparkaksformar!? Att jag dessutom har superhärliga medstuderande gör bara saken ännu bättre.
 
Slöjdare är verkligen nöjdare.
Kram, Lexie
 
 

Liknande inlägg